Om huvudet – den viktigaste talangen i resan från lovande spelare till hockeystjärna

Antalet kraschade hockeykarriärer är betydligt fler än antalet lyckade. I mitt tidigare blogginlägg om att ha momentum (http://www.sskoveralltalltid.se/?p=8468) så redogjorde jag noggrant runt min syn på tur, inte bara i hockey utan även i livet. Den korta versionen är att tur förtjänar man, och det kommer oftare till de som jobbar hårt, än det gör till de som jobbar mindre hårt. I det här inlägget tänkte jag redogöra för det jag anser är den viktigaste talangen/egenskapen för den som vill gå ifrån att vara en lovande hockeyspelare till att livnära sig på hockey - jag pratar om huvudet.

Kan man lyckas som hockeyspelare utan att ha rätt inställning? Självklart finns det de som lyckas även med ”dåligt huvud”, men med fel inställning går det förstås inte att nå sin fulla potential. Kan man lyckas med mindre talang, men med en fantastisk inställning? Betydligt oftare skulle jag säga. Men självklart krävs det en tillräckligt bra grundtalang, ett bra grundmaterial för att det ska gå. Poängen är att antalet talanger är betydligt fler än antalet hockeyspelare som lyckas.

Vi kan ju ta Mikael Samuelsson som ett lysande exempel på ”bra huvud”. Samme har självklart massor av talang, men det var hans inställning och huvud som gjorde honom till NHL-spelare. Samme var ingen stjärna i TV-pucken, han spelade väldigt sparsamt. Som junior gjorde han inget enormt avtryck, mer än att det fanns viss potential.  Många hockeyspelare hade gett upp sina drömmar efter ett sådant bakslag som Samme fick i TV-pucken. Samme gjorde dessutom några mindre lyckade säsonger i A-lags hockeyn innan han fick allt att klaffa. Men en sak gjorde han alltid under den här tiden, tränade hårt och han var alltid en bra lagspelare, det intygar alla man pratar med.

Så vad innebär att man har ”rätt huvud” i dagens läge, det är trots allt snart 15 år sedan Samme var junior, samhället har förändrats. Hockeyspelarna har bytt ut träningsoveraller och badtofflor till välkammat och dyra designerkläder. I många fall är det kostym till och från match som gäller. Individualism i Giorgio Armanis tecken, snarare än kollektivism i träningsoverallens tecken präglar resorna till och från match i NHL. Colorado Avalanches superlöfte Gabriel Landeskog sägs vara ett framtida kaptensämne i NHL och har en fantastiskt inställning till hockeyn. I varje intervju uppträder han fantastiskt moget, mediatränat, ödmjukt och han har en oerhört oöm spelstil på isen. Han tar för sig på isen som få i hans ålder innan honom. Men det finns också något kaxigt och uppkäftigt där, något som pissar på jantelagen.

Året är 2009 och Gabriel Landeskog spelar fortfarande juniorhockey i DIF och är med Sveriges J18 landslag till matcher i Kanada mot bland annat Kanada. Landeskog parkerar framför Kanadamålet i power play, gör mål och åker därefter förbi Kanadas bänk och helt sonika stirrar ner hela motståndarlaget efteråt. I Kanada finns assisterande tränaren Steve Spott, till vardags tränare i OHL laget Kitchener Rangers och tänker: Vem är den där kaxiga svensken? underårig och stirrar ner hela Kanadas bänk efter att ha gjort mål i en viktig turnering? Spott tar efter säsongen och turneringen över Gabriel Landeskog till Kitchener och OHL. Året efter lyckas samma kaxiga svensk bli firad lagkapten i samma klubb. Han tar för sig på isen, men är ödmjuk utanför den. Idag är Landeskog hyllad Rookie i Colorado, landslagspelare och årets rookie i NHL. Med största sannolikhet är han lagkapten i en NHL klubb om några år.

Min generation rättade sig aldrig helt efter jantelagen, vi berättade nämligen ibland vad vi är bra på vilket retade en hel del chefer när jag sökte jobb. Några av de CV jag skrev som yngre slängdes nog direkt i papperskorgen efter att jag beskrivit det jag tyckte jag var bra på. Det hände till och med att jag blev kallad till ”intervju”, men istället fick en uppläxning av intervjuande chef som undrade hur jag kunde tro att jag var kompetent nog att söka jobbet, med budskapet att förstår du inte att du inte kan det här. De hade helt rätt, jag har aldrig förstått att jag inte kan, det är inte min grej. Grejen har varit att jobba hårt och vilja mer.

Så om jag inte direkt rättat mig efter jantelagen, så skulle man kunna säga att nuvarande generation svenska ungdomar i allmänhet tar jantelagen, pissar på den och kastar den åt helvete. Det är nu inte bara okej att säga att man är bra i ett CV, det är okej att visa och kommunicera det till alla ens tre hundra kompisar på facebook, twitter och instagram. Jantelagen är passé, till mångas förtret men det här är något vi ”äldre” måste lära oss att handskas med för att klara av att forma diamanterna i nästa generation, för den kommer precis som varje generation bli lite bättre än den förra.

Att pissa på jantelagen behöver inte vara något negativt i hockeyvärlden, vi radar exempelvis upp Junior-VM finaler just nu, och vi har till och med börjat vinna dem. Hockeyallsvenskan och elitserien kryllar idag av ung talang som inte bara åker mycket skridskor i en checkingline, de gör avtryck överallt på alla positioner och leder lag till SM-guld på ett sätt som inte ens Peter Forsberg klarade av. Jag är inte säker på att det enbart är en effekt av att vår senaste generation juniorer är exceptionellt talangfulla. Jag tror att dagens unga svenskar har en helt annan mentalitet, uppväxta i en värld där självcentrering är accepterat och de nyttjar det på isen och tar för sig. Vi lever nu i en tid där det är socialt accepterat att sätta sig själv och sin egen utveckling i centrum.

Inom ishockey handlar det om att kunna kombinera och hitta den perfekta balansen mellan att ta för sig på isen, inte be om ursäkt för ett skit, våga tycka att man är bra, men samtidigt vara ödmjuk genom att underkasta sig hårdare träning än alla andra och sätta laget för jaget. Det är en svår, men inte omöjlig balansgång som nästa generation ska bemästra. När det lyckas så uppstår magi, och magin vi ser nu uppstår framförallt tidigare i spelarnas karriärer än för tio år sen.

En sak kommer dock aldrig att ändras, utan hårt jobb och laget kommer ingen spelare nå sin fulla potential. Att pissa på jantelagen kommer inte göra någon till världsstjärna om man inte jobbar tillräckligt hårt.

Hagelin är kanske mer välkammad än Bröderna Hanson, men låt er inte luras av det, inställningen till hockeyn är densamma.